Då är ensamhet ett ord som inte finns
Har suttit uppe tills nu (ca 01,45) för att slutföra en uppgift om naturalismen och feminismen. Gav mig fasen på att jag skulle bli klar idag (eller igår, hur man nu väljer att se det...). Fick för mig att lyssna på Men bara om min älskade väntar med Nationalteatern:
Om idag inte var en ändlös landsväg
Och inatt en vild och krokig stig
Om imorgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns
Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår
Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår
Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå...
Bara om hon låg här tätt inuntil mig
Kan jag bli den jag var igår
Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet
Och bara om jag vet att hon väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
Kan jag bli den jag var igår
Alltså fattar ni vilka stora ord det är egentligen?! En sådan kärlek, det riktigt smärtar när jag hör/läser texten. Och det som nästan känns ännu mer... skrämmande, är att någon faktiskt kan betyda så här mycket för en annan människa, att hela ens existens och välmående är beroende av någon annan - "jag kan inte vara lycklig utan dig". Fy fan va skört ett människoliv är, alltså..
Inte konstigt att man så lätt blir rädd för kärleken. Älskar man såhär mycket så kommer man att slå sig så helvetes hårt när man faller.
Nu är klockan mycket och jag känner att jag börjar förlora mig i existentiella frågor..
Om man håller sig utanför hela den här skrämmande, omvälvande, himlastormande, hjärtekrossande kärleken - lever man då på riktigt? Hör kärleken till livet?
Om man nu inte gör det, utan slänger sig ut på detta stormiga hav.... och någon annan väljer att segla tillbaka till hamn trots att man själv vill stanna kvar.. Var det värt besväret och smärtan?
Vet man att man har denna livsuppehållande kärlek medan man har den? Eller märker man bara när man inte har den, och saknar den när den försvinner?
Och kan en laddning bli maximal om den bara är riktad från ena hållet, dvs när bara den ena har känslor?
Väljer man själv vem man ska älska (medvetet eller omedvetet), eller är det något övermäktigt som vi inte vet om som bestämmer det?
Hmm... den största frågan av alla är nog varför jag kom på tanken att fundera på detta nu???
God natt på er, nu ska ja lyssna på NT en gång till, sen får det allt bli sängen <33
