Resan eller målet? (Fixhets eller julstämning?)
Idag är det den 15:e december. Om nio dagar är det dagen vi väntat på hela året - julafton.
Det ordet klingar stämning, vänskap, familj, god mat och inte minst - att ge och få.
När man var liten var resan mot dagen D underbar. Varje dag ett avsnitt av julkalendern, en lucka som skulle öppnas, ett datum som skulle brännas ned på ljusen. Ínför Lucia övade man på lusselelle och goder afton, den 13:e december kom alla föräldrar och tittade på när vi sjöng alla låtar vi lärt oss.
Dagen innan julafton kändes som den längsta dagen på hela året, och inget var så underbart som att vakna på julaftons morgon och veta att man hade allt det mysiga och roliga framför sig.
Ju äldre man blir, så börjar julen också att innebära något annat - att hinna med väldigt mycket på alldeles för kort tid.
Vi ska julstäda, sätta upp allt julpynt, (gjorde jag först i fredags) tända ett ljus varje advent, hitta de perfekta julklapparna till hela jäkla släkten (fast detta tycker jag ändå är väldigt kul), tänka ut hur man ska hinna med hela familjen på julafton (förutom att jobba), skaffa juliga kläder, göra julskinka,risgrynsgröt, skicka julkort (som jag tror jag ska strunta i i år) plus en massa annat.
Dessutom skall man hinna med allt annat, som alla läxor jag skjutit framför mig och som jag inte längre kan blunda för, att jobba dagarna innan jul samt på julafton 7-12.
Jag vet (av erfarenheter sen tidigare år) att ca kvart över tre på julafton (ungefär mitt i husvagnsresan i kalle anka), så kommer jag att komma flåsande in till mormor och morfar, släpa in alla påsar med julkklappar (och säkerligen inse att jag glömt någon hemma) och känna att heregud - var det detta jag har stressat runt för den senaste månaden?
Jag tror, att med all den stress och hysteri vi utsätter oss för hela december, så bygger vi upp förväntningar som ingen julskinka kan leva upp till.
Nästa år, då ska jag försöka ta det hela med lite mer ro. Börja i tid med julklapparna (det säger jag varje år), inse att det är tanken som räknas, skita i de jobbiga "måstena" jag inte orkar med (som att allt julpynt skall upp första advent), och sätta deadline 22 december. Då skall julförberedelserna vara klara. Det är inte sunt att hysteri-shoppa 23 december, och panikköpa på julaftons förmiddag. Då ska jag sätta mig i bilen halv tre, köra lugnt ut till mormor, i maklig takt bära in julklapparna, och faktiskt hinna höra vad den där arne weise-ersättaren säger innan kalle anka.
Och just det, höll på att glömma!
Dagens tack: till pappa för att han bjöd mig på middag =)
Dagens fuck: till den som bestämde att dygnet bara har 24 timmar..
Det ordet klingar stämning, vänskap, familj, god mat och inte minst - att ge och få.
När man var liten var resan mot dagen D underbar. Varje dag ett avsnitt av julkalendern, en lucka som skulle öppnas, ett datum som skulle brännas ned på ljusen. Ínför Lucia övade man på lusselelle och goder afton, den 13:e december kom alla föräldrar och tittade på när vi sjöng alla låtar vi lärt oss.
Dagen innan julafton kändes som den längsta dagen på hela året, och inget var så underbart som att vakna på julaftons morgon och veta att man hade allt det mysiga och roliga framför sig.
Ju äldre man blir, så börjar julen också att innebära något annat - att hinna med väldigt mycket på alldeles för kort tid.
Vi ska julstäda, sätta upp allt julpynt, (gjorde jag först i fredags) tända ett ljus varje advent, hitta de perfekta julklapparna till hela jäkla släkten (fast detta tycker jag ändå är väldigt kul), tänka ut hur man ska hinna med hela familjen på julafton (förutom att jobba), skaffa juliga kläder, göra julskinka,risgrynsgröt, skicka julkort (som jag tror jag ska strunta i i år) plus en massa annat.
Dessutom skall man hinna med allt annat, som alla läxor jag skjutit framför mig och som jag inte längre kan blunda för, att jobba dagarna innan jul samt på julafton 7-12.
Jag vet (av erfarenheter sen tidigare år) att ca kvart över tre på julafton (ungefär mitt i husvagnsresan i kalle anka), så kommer jag att komma flåsande in till mormor och morfar, släpa in alla påsar med julkklappar (och säkerligen inse att jag glömt någon hemma) och känna att heregud - var det detta jag har stressat runt för den senaste månaden?
Jag tror, att med all den stress och hysteri vi utsätter oss för hela december, så bygger vi upp förväntningar som ingen julskinka kan leva upp till.
Nästa år, då ska jag försöka ta det hela med lite mer ro. Börja i tid med julklapparna (det säger jag varje år), inse att det är tanken som räknas, skita i de jobbiga "måstena" jag inte orkar med (som att allt julpynt skall upp första advent), och sätta deadline 22 december. Då skall julförberedelserna vara klara. Det är inte sunt att hysteri-shoppa 23 december, och panikköpa på julaftons förmiddag. Då ska jag sätta mig i bilen halv tre, köra lugnt ut till mormor, i maklig takt bära in julklapparna, och faktiskt hinna höra vad den där arne weise-ersättaren säger innan kalle anka.
Och just det, höll på att glömma!
Dagens tack: till pappa för att han bjöd mig på middag =)
Dagens fuck: till den som bestämde att dygnet bara har 24 timmar..
Kommentarer
Postat av: jennifer
å jösses regina. du har då inte smittats av min mentalitet iallefall. förlåt, men i detta inlägget låter du lite som en 43-årig fembarnsmamma..akta så inte de små grå börjar växa ut ur huvudet på dig ;)Julafton är ju bara en dag som alla andra..ta en kopp chill va...haha! lättare sagt än gjort kanske. nödlösning: Trigger ;)
Postat av: Regina
Smittats av din mentalitet? Nej som tur är inte! Då skulle inte många barn bli gjorda på denna planet! ;)
Men kanske får utöva några triggers då´rå!
Trackback
