lillafiffigajag

Vissa saker lär man sig aldrig att tycka om. Andra älskar man redan från början. Somliga blir bättre och bättre med tiden, och idag, på svenskalektionen, så slog det mig att Karin Boyes "Ja visst gör det ont" är ett exempel på en sådan sak. För varje gång jag hör/läser den, så förstår jag den mer och mer, och känner igen mig allt mer i den. Den stämmer ju så jäkla bra in på livet - längtan/tvånget att gå vidare och samtidigt ångest och rädsla inför att lämna det gamla och möta det nya.

Funderar allvarligt på att texta upp denna dikt på väggen, (lite vit bakgrund , svart färg och textschabloner, så e de klart) - men tills vidare får jag väl nöja mig med att ha den här i blogginlägget.

Läs, begrunda och njut!!





"Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen. "
 
Karin Boye